Om mattor

Tabriz  

Tabriz är beläget 600 kilometer väster om Teheran, det är den fjärde största staden och en av de historiska huvudstäderna. Tabriz räknas också som huvudstad i östra Azerbaijan-provinsen.

Tabriz var den näst största staden i Iran fram till slutet av 1960-talet och hemvist för kronprinsen under Qajar-dynastin. Staden har haft stor betydelse i landets moderna historia. Tabriz har en rik historia och många historiska monument, men flera förödande jordbävningar och invasioner under flera krig har skadat många av dem avsevärt.

Tabriz har cirka 2 000 000 invånare. Majoriteten av befolkningen är azerier följt av perser, armenier och assyrier.

Det dominerande språket är turkiska azeri. De flesta invånarna kan också persiska, som är det officiella språket i Iran och det enda språket i undervisningen.

Tabriz är den andra industristaden i Iran. Moderna industrier tillverkar maskinell utrustning, fordon, kemikalier och petrokemiska material, raffinaderi, cement, elektrisk och elektronisk utrustning, hushållsmaskiner, textil, läder och träsniderier. Här finns också fabriker för förädling av livsmedel. Mattillverkningen har minskat drastiskt under senare år eftersom det är svårt att locka ungdomar till branschen.

Tabriz är centrum för produktionen av de berömda iranska mattorna. Den höga kvaliteten är mycket uppskattad på världsmarknaden.  Staden är en av de äldsta mattproducerande orterna i landet och här tillverkas en enorm mängd olika typer av mattor. Många mönster, från medaljong, herati/mahi till figurala motiv och även 3D-formade mattor produceras här.

Tabriz-mattor knyts oftast med ghiordes-knutar som även kallas för symmetrisk/ turkiska knutar. Mindre erfarna kan även kalla dessa för ”dubbelknut”, vilket är fel benämning. Ghiordes-knutar innebär att luggen kommer ut från mitten av en knut eller två varptrådar. Tabriz har genom sina många olika sorters mönster, färgsättningar och kvaliteter blivit den mest eftertraktade persiska mattan både i Iran och i andra delar av världen.

Tabriz kvalitetsbedöms genom raj, benämningen definierar antalet knutar på 7 centimeter av mattans bredd. Den finns i den enkla bazar-kvalitén på 24 raj upp till 110 raj.

Ofta har stora orientaliska poeters verk inspirerat till motiven i Tabriz-mattor. De skildrar ibland falkenering eller vildsinta lejon. Välkända är också motiv med fragment av palats, moskéer och krigsplatser. Mönstren har ofta inspirerats av handmålade teckningar i gamla böcker.

Tabriz-mattor har ofta bakgrunder i elfenbensnyans med blå, rosa och indigofärgade motiv. Mönstren är ofta väldigt symmetriska och balanserade. För det mesta har de en enda medaljong som omges av vinstockar och palmetter. En av de viktigaste kvalitetsegenskaperna är det sätt på vilket mattorna vävs med hjälp av speciella band som garanterar hållbarheten.

Esfahan  

Esfahan är huvudstad i Esfahan-provinsen i Iran, som ligger cirka 340 kilometer söder om Teheran och har en befolkning på ca 1 800 000 personer.

Esfahan ligger vid de viktigaste vägsträckningarna som korsar Iran och var en gång en av de största städerna i världen. Den blomstrade 1050-1722, framför allt på 1600-talet under Safavi-dynastin när Esfahan blev huvudstad i Persien för andra gången. Även i dag bibehåller staden mycket av sin tidigare glans. Den är berömd för sin islamiska arkitektur med många vackra boulevarder, täckta broar, palats, moskéer och minareter. Detta ledde till ett persiskt ordspråk: ”Esfahan nesfe jahan ast”, Esfahan är hälften av världen. 

Naghshe Jahan Square i Esfahan är ett av de största torgen i världen och ett enastående exempel på iransk och islamisk arkitektur. Staden har utsetts till världsarv av UNESCO. Den har också ett brett utbud av historiska monument och är känd för sina målningar och sin historia.

I dag tillverkas fina mattor, textilier, stål och hantverk i Esfahan. Staden har en av de största stålproducerande anläggningarna i hela regionen och anläggningar för produktion av speciallegeringar.

Över 2 000 företag arbetar i området och här finns också ett stort oljeraffinaderi.

Esfahan har länge varit centrum för produktion av den berömda persiska mattan. Vävningen blomstrade under Safavi-tid. Men när afghanerna invaderade Iran tog Safavi-dynastin slut.

Inte förrän 1920 började mattillverkningen ta fart igen i Esfahan. Vävarna började använda Safavi-mönster och återigen blev tillverkningen av iranska mattor en viktig industri. I Esfahan använder man sig alltid av senneh-knutar, även kallade asymmetriska eller farsi-knutar. En del mindre erfarna kallar dessa för enkelknutar men det är helt fel benämning. I Esfahan används till största delen silke- eller bomullsvarp i mattorna, de finare mattorna har oftast silkevarp. En fin Esfahan-matta har över 1 miljon knutar per kvadratmeter. Esfahan-mattor är bland de mest eftertraktade på världsmarknaden och i västländerna finns många kunder.

Esfahan-mattor har oftast bakgrunder i elfenbensnyanser med blå, rosa och indigofärgade motiv. De har ofta mycket symmetriska och balanserade motiv. Det är vanligt med en medaljong som omges av vinstockar och palmetter. Dessa mattor har för det mesta utmärkt kvalitet. Den mest kända mästarvävaren i Esfahan är Seirafian.

Esfahan producerar mattor med ull av hög kvalitet i luggen. Kvaliteten kan mäta sig med enskilda objekt från de andra stora persiska tillverkarna men Esfahan-mattorna håller en mycket hög och jämn kvalitet och de dåliga mattorna är sällsynta.

Esfahan-mattor knyts på bomulls- eller silke-varp med 80 knutar eller mer per kvadratcentimeter. I den ganska lågt klippta luggen används ull av exceptionellt god kvalitet, ofta korkull.  I samtida mattor är färgskalan mera pastellfärgad och teknisk perfektion är i allmänhet viktigare än konstnärlig känsla. De är extremt attraktiva och den dämpade färgskalan, särskilt avskaffandet av starka röda nyanser, gör dem mer lämpliga i västerländsk inredning.

En rad traditionella mönster används fortfarande som Shah Abbas, vas, livets träd och bildsystem, men det överlägset mest populära mönstret bygger på en cirkulär mittmedaljong (som härstammar från den berömda moskén i Shah Lutf Allah i Esfahan) som ställs mot ett elegant skulpterat fält dekorerat med komplicerade vinstocks-, palmett- och blommotiv.

Nain  

Nain är en stad i Esfahan-provinsen i Iran. Den ligger 170 km norr om Yazd och 140 km öster om Esfahan med en yta på nästan 35 000 kvadratkilometer. Staden ligger på en höjd av 1 545 meter över havet. Liksom många orter på den iranska platån har den ökenklimat med en maximal temperatur på 41 grader på sommaren och som kallast -9 grader på vintern.

För mer än 3 000 år sedan lärde sig perserna att bygga akvedukter under jord (qanat eller kariz på persiska) för att föra vatten från bergen till slätten. På 1960-talet gjorde detta gamla system att 70 procent av vattnet som användes i landet kom genom akvedukterna. Nain är en av de bästa platserna i hela världen för att se hur dessa qanats fungerar.

Unikt för Nain är att här finns några av Irans mest framstående monument: Jame Mosque, en av de första fyra moskéer som byggdes i Iran efter den arabiska invasionen, pre-islamiska Narej-fästningen, det traditionella huset Pirnia, den gamla basaren, Rigareh, en qanat driven av en vattenkvarn samt en Zurkhaneh som är en plats för traditionell idrott. 

Förutom sina magnifika monument är Nain också känt för högkvalitativa mattor och ylletextilier.

Vissa lingvister tror att ordet Nain kan härledas från namnet på en av ättlingarna till profeten Noa, som kallades Naen. Bland lokalbefolkningen talar många en gammal Pahlavi Sasani-dialekt. Andra lingvister konstaterar att ordet Nain kan härledas från ordet Nei som är en växt som finns på sankmarker.

Handgjorda produkter är mycket viktiga i Nain. Att väva mattor är en konst som började här vid tiden för andra världskriget. Mattvävare från Nain hade arbetat med tunnare ull, nu började de väva mattor av mycket högre kvalitet. Nain-mattor knyts med asymmetriska knutar som även kallas för Sennehknutar eller Persiska knutar. Ofta knyts de med bommullsvarp men Nain-mattor av högre kvalitet kan ha silkesvarp.

Eftersom det vävdes få mattor och kvaliteten var exceptionellt hög var marknaden mycket lönsam för vävarna.

Nainmattor är väldigt exklusiva. Fram till och med 1930-talet tillverkade de flesta Nainborna mattor med inslag från Esfahan. Först därefter tillverkades Nainmattorna och därför finns det inga antika Nainmattor. Det vanligast motivet är mycket eleganta och detaljarbetade buskar med blad och blommor (figural). Utöver växtutsmyckningen mönstras mittfältet också ofta av en mängd djur, främst fåglar som vilar på en gren eller flyger samt gaseller och harpaltar. Varpen är gjord av silke eller ull och de flesta mattorna har inslag av silke eller är helt i silke. Tätheten och exklusiviteten på mattan bedöms också efter ”La”. Benämningen ”La” är persiska för lager och syftar på antalet lager trådar som används i varje varptråd. Ju färre desto finare matta. De finaste mattorna är antingen 4 La (sharla) eller 6 La (shishla) med en knuttäthet på över 1 000 000 knutar per kvadratmeter. Dessa mattor är antingen helt i silke eller har starka silkesinslag och korkull. Den finaste ullen kallas för korkull och sitter i fårens nacke, den har väldigt hög halt av ullfett och blir mjuk och lätt att arbeta med. Andra kvaliteter på mattorna, som benämns mer som bruksmattor, är 9 La (nohla) och 12 La (davazdahla) Dessa mattor har en lägre knuttäthet och är väldigt slitstarka, vävda av ull med silkeinslag.

En anledning till att mattor vävda i Nain är så populära är att de främst använder naturliga och traditionella färger i stället för syntetiska färgämnen. Det innebär att Nain är en av de bästa handvävda mattorna i Iran.

Den mest kände och inflytelserikaste Nain-mästarvävaren är Habibian och mattor som produceras i hans verkstad är bland de finaste och mest eftertraktade i världen. En annan berömd mattformgivare är Reza Jafari Naini. Han har undervisat många lärare i denna stora och traditionella konst i sin lilla verkstad som ligger i anslutning till hans hem i Nain.

Kashan  

Kashan är en stad i Esfahan-provinsen i Iran. Det är den första av de stora oaserna längs Qom-Kerman-vägen som går längs med gränsen till de centrala öknarna i Iran. Områdets charm ligger främst i kontrasten mellan de ofantliga uttorkade öknarna och grönskan i den välskötta oasen. Arkeologiska upptäckter i Sialk Hillocks, som ligger 4 kilometer väster om Kashan, avslöjar att denna region var en av de viktigaste platserna för civilisationen i förhistorisk tid.

Några uppgifter gör gällande att Kashan var startpunkten för de tre vise männen som följde stjärnan som vägledde dem till Betlehem för att bevittna Jesu födelse. Oavsett uppgifternas historiska giltighet vittnar de om stadens betydelse på den tiden.

Sultan Malik Shah i Seljuk-dynastin beordrade  byggandet av en fästning i centrum av Kashan på 1100-talet. Fästningsmurarna, som kallas Ghaleh Jalali, står fortfarande kvar.

Kashan var också en plats för semester och rekreation för Safavi Kings. VAD ÄR DET? Bagh-e Fin (Fin = trädgård) är en av de mest berömda trädgårdarna i Iran. Den grundades för 7 000 år sedan nära Cheshmeh-ye-Soleiman.

Denna vackra trädgård med dammar och fruktodlingar var avsedd för Shah Abbas I och skapades som en klassisk persisk vision av paradiset. De ursprungliga Safavi-byggnaderna har i stor omfattning ersatts av byggnation under Qajar-dynastin även om man återplanterat de ursprungliga träslagen och rekonstruerat marmorkar. Trädgården är också ökänd eftersom Irans kung Mirza Taghi Kahn, som kallades Amir Kabir, kansler av Nasser-al-Din Shah, mördades här 1852. Kashan är en vanlig destination för utländska turister som lockas av de många historiska platserna. En motorväg ansluter Kashan till Teheran via Qom och resan tar bara 2,5 timmar. Qamsar och Abyaneh är intressanta städer i närheten som lockar turister året runt. Den närliggande staden Niasar har en konstgjord grotta och en öppen spis som är historiskt intressanta.

Kashan är internationellt känt för sin tillverkning av mattor, siden och andra textilier. I dag finns de flesta av Irans mattor till försäljning i Kashan. Sedan urminnes tider är Kashan en stad med en väl etablerad industri av silkemattor. Under Safavi-perioden tillverkades ett stort antal högkvalitativa mattor. Kashan har asymmetriska knutar som även kallas sennehknutar eller persiska knutar.

Mattorna har ofta en central medaljong omgiven av stiliserade blommor, men det förekommer även Mir botah och Heratimönster. Mattorna är slitstarka, mycket tack vare den höga kvaliteten på ullen som används vilket gör mattorna mjuka och tunna. Kashan-mattor har 160 000-800 000 knutar per kvadratmeter, antalet knutar varierar mellan kvaliteterna.

Den mest sällsynta gruppen av Kashan-mattor, som använder icke-traditionella mönster och färgpaletter, är Motasham Kashan som vävdes fram till slutet av 1900-talet. Dessa förstklassiga mattor använder en mycket ljus lammull, som ger reflexer i ytan. Äkta Motasham Kashan-mattor, som har utomordentligt fina knutar, är ganska svåra att hitta. Motiven har antingen en mjukt utformad droppmedaljong eller komplicerade och detaljerade blom- och bladmönster.

Ghom  

Ghom är belägen på en låg slätt 150 kilometer från Teheran i Iran. Staden ligger på gränsen till den centrala öknen (Kavir-e-Markazi). Den har ett torrt och varmt klimat med låg årlig nederbörd på grund av avståndet till havet och närheten till öknen. Somrarna är varma så andra årstider är lämpligare om man reser till Ghom.

Som tätort fanns Ghom redan under de förislamiska åldrarna. Arkitektoniska upptäckter tyder på att Ghom var bebott från det 5:e årtusendet före Kristus. Preislamiska kvarlämningar och historiska texter pekar på det faktum att Ghom var en stor regional stad. Staden var känd som Kum fram tills araberna erövrade Iran på 700-talet och de kallade staden Ghom.

I det sena 1400-talet plundrades staden av Tamerlane  och invånarna massakrerades. Under Safavi-dynastin uppmärksammades Ghom på grund av de religiösa helgedomarna.

1503 blev Ghom ett viktigt centrum för teologi och en ort för religiösa pilgrimsfärder när det gäller shiaislam. Under ungefär 1820-1920 blev det en nedgång för staden i religiöst avseende men det blev

ett uppsving när Shaykh Abdul Karim Haeri Yazdi accepterade en inbjudan att flytta till Ghom från Sultanabad (numera Arak) där han hade undervisat. 

Ghom är för närvarande världens största centrum för shiautbildning. Det finns uppskattningsvis 50 000 seminarister från 70 länder, däribland 6 000 från Pakistan. Ghom har seminarier för kvinnor och vissa icke-shiitiska studenter. De flesta av seminarierna lär eleverna modern samhällsvetenskap, västerländskt tänkande och håller traditionella religiösa studier.

Ghom är känt för sin Sohan, en platt söt kaka gjord av pistaschmandlar och saffran. Det finns även en söt nougat som kallas Gaz. Ghom är också känt världen över för de unika och vackra silkemattorna med ovanliga mönster. Ghommattor knyts med asymmetriska knutar som även kallas för sennehknutar eller persiska knutar.

Mattvävning blev inte en stor industri i Ghom förrän under de senaste 100 åren. De lyxiga silke- och ullmattorna härifrån är kända för sin höga kvalitet och anses vara bland de bästa i världen. Mattorna har ett tilltalande utseende. De flesta är små (Galiche), de är fina och vackra och många hänger upp dem på väggen. Mönstret har ofta båglinjer (stadsstil) men ibland skildrar det landskapselement eller historiska berättelser.

Det sägs att det var en präst som flyttade från Kashan till Ghom med sin fru för att studera religion. Hans fru hade vävt mattor i Kashan tidigare och fortsatte även att väva mattor i Ghom.  Man säger att de allra första Ghommattorna kom från detta par och att det är därför Ghommattor är så inspirerade av kashanmattor.

Ghommattor är i allmänhet dyra i förhållande till sin storlek och de tenderar att vara ganska små till medelstora. Materialet håller hög kvalitet oavsett om mattorna är gjorda av läcker silke eller mjuk ull. Färgerna varierar men rött, blått och elfenben är mycket vanliga tillsammans med mjuk siden och mycket tunn lugg av korkull. Varpen är främst av bomull med inslag  av antingen silke, bomull eller ull. Mönstret är levande och ljust och mattorna är bland de finaste i Iran och världen.

Ull och färgsättning   Ull

Eftersom klimatet skiftar i olika delar av Iran är
levnadsvillkoren för får och lamm olika. Det finns väldigt många olika raser i                       
landet. Många har ull av exceptionell kvalité, en väldigt tjock och fet ull av
den heterotypa sorten. Den ullen är väldigt bra för tillverkning av mattor. De
får och lamm som finns i bergsområden har bättre ull än de som betar på mera
låglänta områden. Ull som klipps under våren är av bättre kvalité än den ull
som klipps under hösten. Vit ull tar emot färgen bättre än mörkare ull. När
ullen är klippt måste man rensa bort delar som har påverkats av svett, smuts,
urin och damm. Därför tvättas ullen noggrant med vatten. Därefter går ullen
till handspinning men det finns även fabriker som spinner ullen.

Korkull

Korkull är den mjuka ullen som kommer från de rester som
fastnar på borsten när ullen bearbetas. Denna ull blir väldigt mjuk och används
i de tätare och mer exklusiva mattorna i Iran. Men även i dessa fina mattor kan
det förekomma att de använder merionoull som kommer från Australien och Nya
Zeeland. Den ullen ha samma exceptionella kvalité som korkull.

Bomull

Bomull används ofta i varpen och i inslag i mattan. Bomull
är tåligare och därmed lättare att använda i varpen då man kan spänna bomullen
mycket hårdare än ull. Mal äter inte bomull och då skyddas mattan från större
skador som inte kan repareras. Vid angrepp från mal attackeras endast luggen på
mattan, vilket är enkelt att reparera.

Silke

Silke är kokongtrådar som silkesfjärilens larver spinner in
sig i när de förpuppas. Silke tillverkas genom att kokongtrådarna läggs i
vatten för att mjukas upp så att den tunna tråden kan nystas upp. Sedan tar man
tråden från 5-10 olika kokonger och tvinnar ihop dem till en. Vanligtvis kan
man få ca 700-1 000 meter tråd från en enda kokong. Eftersom detta är en
mycket tidskrävande process är priset på silke väldigt högt och materialet
klassas som en lyxvara.

Att producera mattor med silke är väldigt tidskrävande och

svårt. Därför används silke på väldigt exklusiva mattor av hög kvalité. De
flesta mattor som tillverkas med silke har över 800 000 knutar/kvm.    

Silke används även i vissa typer av fina mattor som Tabriz,

Ghom, Esfahan med flera tillsammans med korkull. De brukar kallas mattor med
silkesinslag och är även de väldigt dyra och av hög kvalitet och kan i vissa
fall även ha en silkesvarp.

Färgsättning

Naturfärger innebär att färgen hämtas från växter eller djur.
Från en speciell typ av löss extraheras röd färg. Olika delar av växter,
vissa typer av frukter eller till och med olika jordsorter används vid
färgning. Särskilt i Iran är det tradition att använda sig av dessa typer av
naturfärger för att få fram den färgsättning man vill ha och man har gjort
detta i över 2 500 år.      

Ämnen som används för naturfärger:

Safflor är en
växt som används för röd färgsättning.

Rubia (madder)
får fram en röd/rosa-aktig färg. 

Koschenill är ett
starkt rött pigment som framställs av koschenillsköldlöss


Saffrankrokus (Latinska namnet crocus sativus) Växten 
har en fast och köttig stamknöl och gräslika blad samt violetta, trattformiga
blomkalkar med mycket lång pip och sexflikigt bräm. De tre märkena hänger fram
utanför brämet. Saffran används väldigt sällan nu för tiden för
färgsättning då det är en väldigt dyrbar vara, men används fortfarande ibland
inom silkesmattor för att skapa en vacker lila nyans. Från Saffrankrokus kan
man få fram orange, gul och lila färg.

Haematoxylon 
campechianum
 används för att få fram en djup lila färg.

Färgreseda (Vau)
(Reseda luteola) är en växtart i familjen resedaväxter. Färgreseda är
som namnet antyder en färgväxt. Den ger gul färg.

Indigo (Indigofera
tinctoria) är en färgväxt som innehåller det blå pigmentet indigo.
Växten odlas ofta för framställning av indigopigment som används i textilfärg
(indigoblå), men även för att förbättra odlingsjorden. Indigo används för
färgning av ekologiska kläder.
Plantan används även till hårfärgning och marknadsförs ofta
som svart henna.  Naturliga
hårfärger i bruna och svarta nyanser innehåller ofta indigo.

Granatäpple. Färsk
granatäppeljuice är ett av de
starkaste naturliga färgämnena för ickesyntetiska tyger och den ger ett
speciellt gult pigment. I Sydostasien och Indien används just granatäpple som
färgämne i stor utsträckning och ofta i kombination med gurkmeja för att
ytterligare förbättra färgstyrkan.